Supermamsen

Hatar att jag inte bara kan sluta älta detta med pojkarna. Jag sörjer och sörjer att det blev som det blev. Tror folk är jätte trötta på mig för att jag ältar och är bitter! Vissa dagar känns bättre än andra såklart men tycks hela tiden ramla ner i den där jävla gropen fylld av bitterhet och sorg! Lika fort jag orkat kravla upp ur gropen och ser ljuset en stund glider jag sakta tillbaks ner igen. Jag har lust att ge mig själv en smäll på käften och säga till mig själv att -Stina! Nu räcket det! Det är som det är nu får du fan acceptera läget! Det kunde vart värre!..... Önskar inget hellre än att jag ska komma ur detta älskar mina barn över allt annat men jag är en fruktansvärd mamma nu för tiden. Alla säger åh va ni är starka och vilken duktig mamma! Jag är en så trasig mamma för mina barn just nu och pedagogik finns inte. Samtidigt blir jag ju ändå glad när folk säger vi är duktiga för det känns som lite pepp att fortsätta. Känns som Jag borde skämmas för att jag känner som kag gör. Jag har ju turen att få ja mina barn hos mig. Jag vet att jag måste rycka upp mig och försöka göra saker som ger mig energi, försöka undvika energi tjuvar. Blää låter som ett psyko nu..