Wilmer <3
Igår var det det hans födelsedag!
Årsdagarna är alltid värst men tycker ändå det känns lättare nu än det gjorde de första åren. Men såklart kommer det dagar man tänker extra på detta och blir väldigt ledsen känns så onödigt allting. Och igår var det en sådan dag faktiskt :( Jag hade just vaknat och gett Troy nappen och kom på att för 4 år sedan låg jag med ångest och kände på magen puffade för att känna om han fortfarande levde och fick respons det kändes fruktansvärt att känna sparkarna trotts att jag denna dag skulle åka ner och avbryta in graviditet för att du var för sjuk :( Hur vi än vände och vred så fanns det ingen chans för dig här hos oss. Idag är det inte beslutet o att låta dig gå som är jobbigt utan jag blir arg och har fortfarande mardrömmar om hur jag och du blev behandlade på avdelningen där allt skulle ske.
Det var därför jag inte kunde somna om igår natt för att allt detta kom ikapp mig.
Nog för att jag fick tröst av personalen för jag var väldigt ledsen tror aldrig jag grinat så mycket nån gång. Innan ens värkarna börjat riktigt tryckte de i mig 3 sprutor med Ketogan (morfin) jag var helt borta kräktes mest och sov grät i mellan fick ytterligare nån spruta. Grejen var att vi hade samtal dagarna före om hur jag ville att allt skulle gå till och jag ville vara med och komma ihåg allt, även att jag ville ha honnom upp på magen direkt han kom ut. Fast än jag fått så mycket morfin så sparkade den lilla på i magen jag nämnde detta för sköterskan som snabbt var där och påpekade att det bara är döds ryckningar. Tack för det tänkte jag :/ och börjar givetvis gråta ännu mer. När jag väl kännde att han var på väg började jag ju skrika av panik och sköterskerna flera stycken slet i mig för att få med mig ut på toaletten som låg ute i korridoren. Jag hade handen i mellan benen och grät och skrek ute i korridoren att han kommer nu. I korridoren satt det massa folk yngre tjejer och några äldre tanter som måste ha undrat vad det var med mig. När vi väl ko in på toan drog de ner samtidigt forsade det ut vatten och det klingade i rondskålen när han ramlade ner i den. Glömmer aldrig det ljudet. Min gubbe försökte dom få ut från toaletten och skrek till honnom att inte titta jag fick heller inte titta skrek dem och jag vet varför Han levde forfarande! Det slängde på ett lock snabbt samtidigt som de klippte navelsträngen och sprang iväg med honnom. Jag började kräkas igen jag var fortfarande helt borta. Sedan blev jag uppkastad i en säng och inkörd på rummet helt oventandes o nån ting hade inte ens fått sett min bebis ännu. Efter en stund kom diakonen in en helt underbar kille som pratat med dagarna innan om hur vi ville göra med begravning mm. Han hade vart ute och tittat till bebisen innan jag ens fått se honom. Gubben gick med honom för att titta på kistor. Jag blev lämnad själv och förstod inget av det so hänt. En läkare och sköterska kom in och ville att jag skulle sätta mig upp på en toastol för att krysta ut moderkakan kännde mig som en gamalkrärring för jag klarade knappt av att gå. Började såklart kräkas igen för allt snurrade. När Andreas kom tillbaka frågade jag om vi inte fick se honnom snart ? Jovisst sa sköterskan och jag gav henne en filt jag köpt dagarna innan som han fick ligga i.
När hon kom in ed det lilla byltet och jag öppnade det låg det där en liten bebis han var dock iskall vilket jag blev mycket ledsen över för de hade lagt honnom i en kyl under tiden. Jag mådde fortfarande fruktansvärt dåligt av morfinet och somnade från och till när jag höll honom. Han såg helt perfekt ut så jag var rädd för att det blivit ett fel men sköterskan sa att fostervattens proven alltid är 100% Det enda man såg var att fingrarna var stela och att han hade ett litet brock på magen. Vi tog lite bilder jag känner mig ledsen för att jag hade fått så mycket läkeedel så jag inte var riktigt med. Under kvällen kom svärföräldrarna och mamma och pappa och barnen ner för att se på honom de turades om att hålla honom. Och barnen frågade en hel del om hur och varför.
Efter de hade åkt ville jag bara he igen till barnen och vi lämnade Wilmer kvar för han skulle obduceras och sedan ha minnesstund efter allt det var klart.
Det känndes väldigt jobbigt att lämna honom bara sådär.
Det som jag idag har ont av är att han fick uppleva sina sista minuter på det viset varför fick han inte dö hos mig jag hade gärna legat med honom på magen tycker det är makabert för både jag och Andreas var väldigt tydliga med hur vi ville ha det jag ville ha honnom hos mig direkt. Hade de lagt han i kylen när han fortfarande levde'??? Antar att han dog ganska omgående men ändå. De tabletterna man får dagarna innan som ska avbryta allt dödar inte bebisen utan de förbereder bara kroppen på en förlossning har jag förstått nu. Mår fortfarande väldigt dåligt utav detta. På kvällen innan jag åkte hem kom det in en sköterska och bad om ursäkt för att det blev så här men att de har blivit lite avtrubbade då vissa gör detta av olika själ vissa passar det inte in just då och andra av samma skäl som oss så det var svårt att anpassa sig i mellan.
Obduktionen visade att han hade jätte mycket fel stora hål i hjärtat endast en njure och den var väldigt liten och bråcket på magen visade sig vara en bit av levern som låg i! och tarmarna var helt fel om de låg upp och ner. Så den här lilla gossen hade dött så småningom. Det känns skönt att man lät honom gå.
Så natten igår var det mycket tankar som gick även under dagen.
Jag har fått mycket stöd av nära och kära smatidigt så vet jag att många har haft svårt att dela och förstå min sorg. Jag har fått mycket stöd av Maria Andersson som var helt underbar och tog kontakt med mig. Hon hade själv mist sin lilla Agnes och vi har pratat och gråtit mycket ihop. Sen har jag haft kontakt med ängla mammor över internet vilket gett mig mycket stöd.
Minnesstunden var väldigt fin barnen lade ner bilder och teckningar Elvira hade skrivit en dikt ja det känns som att han verkligen fick veta att han var älskad. Min pappa hämtade även honom på kreatoriet sedan och körde honom till kyrkan där han nu ligger i minneslunden. Tror att han tyckte det känndes skönt att få hämta sitt barnbarn och lämna över.
Lägger in dikten han hade i sin dödsannons
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta att slå.
Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.
...
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.
jag finns inte bland er,
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så!
Årsdagarna är alltid värst men tycker ändå det känns lättare nu än det gjorde de första åren. Men såklart kommer det dagar man tänker extra på detta och blir väldigt ledsen känns så onödigt allting. Och igår var det en sådan dag faktiskt :( Jag hade just vaknat och gett Troy nappen och kom på att för 4 år sedan låg jag med ångest och kände på magen puffade för att känna om han fortfarande levde och fick respons det kändes fruktansvärt att känna sparkarna trotts att jag denna dag skulle åka ner och avbryta in graviditet för att du var för sjuk :( Hur vi än vände och vred så fanns det ingen chans för dig här hos oss. Idag är det inte beslutet o att låta dig gå som är jobbigt utan jag blir arg och har fortfarande mardrömmar om hur jag och du blev behandlade på avdelningen där allt skulle ske.
Det var därför jag inte kunde somna om igår natt för att allt detta kom ikapp mig.
Nog för att jag fick tröst av personalen för jag var väldigt ledsen tror aldrig jag grinat så mycket nån gång. Innan ens värkarna börjat riktigt tryckte de i mig 3 sprutor med Ketogan (morfin) jag var helt borta kräktes mest och sov grät i mellan fick ytterligare nån spruta. Grejen var att vi hade samtal dagarna före om hur jag ville att allt skulle gå till och jag ville vara med och komma ihåg allt, även att jag ville ha honnom upp på magen direkt han kom ut. Fast än jag fått så mycket morfin så sparkade den lilla på i magen jag nämnde detta för sköterskan som snabbt var där och påpekade att det bara är döds ryckningar. Tack för det tänkte jag :/ och börjar givetvis gråta ännu mer. När jag väl kännde att han var på väg började jag ju skrika av panik och sköterskerna flera stycken slet i mig för att få med mig ut på toaletten som låg ute i korridoren. Jag hade handen i mellan benen och grät och skrek ute i korridoren att han kommer nu. I korridoren satt det massa folk yngre tjejer och några äldre tanter som måste ha undrat vad det var med mig. När vi väl ko in på toan drog de ner samtidigt forsade det ut vatten och det klingade i rondskålen när han ramlade ner i den. Glömmer aldrig det ljudet. Min gubbe försökte dom få ut från toaletten och skrek till honnom att inte titta jag fick heller inte titta skrek dem och jag vet varför Han levde forfarande! Det slängde på ett lock snabbt samtidigt som de klippte navelsträngen och sprang iväg med honnom. Jag började kräkas igen jag var fortfarande helt borta. Sedan blev jag uppkastad i en säng och inkörd på rummet helt oventandes o nån ting hade inte ens fått sett min bebis ännu. Efter en stund kom diakonen in en helt underbar kille som pratat med dagarna innan om hur vi ville göra med begravning mm. Han hade vart ute och tittat till bebisen innan jag ens fått se honom. Gubben gick med honom för att titta på kistor. Jag blev lämnad själv och förstod inget av det so hänt. En läkare och sköterska kom in och ville att jag skulle sätta mig upp på en toastol för att krysta ut moderkakan kännde mig som en gamalkrärring för jag klarade knappt av att gå. Började såklart kräkas igen för allt snurrade. När Andreas kom tillbaka frågade jag om vi inte fick se honnom snart ? Jovisst sa sköterskan och jag gav henne en filt jag köpt dagarna innan som han fick ligga i.
När hon kom in ed det lilla byltet och jag öppnade det låg det där en liten bebis han var dock iskall vilket jag blev mycket ledsen över för de hade lagt honnom i en kyl under tiden. Jag mådde fortfarande fruktansvärt dåligt av morfinet och somnade från och till när jag höll honom. Han såg helt perfekt ut så jag var rädd för att det blivit ett fel men sköterskan sa att fostervattens proven alltid är 100% Det enda man såg var att fingrarna var stela och att han hade ett litet brock på magen. Vi tog lite bilder jag känner mig ledsen för att jag hade fått så mycket läkeedel så jag inte var riktigt med. Under kvällen kom svärföräldrarna och mamma och pappa och barnen ner för att se på honom de turades om att hålla honom. Och barnen frågade en hel del om hur och varför.
Efter de hade åkt ville jag bara he igen till barnen och vi lämnade Wilmer kvar för han skulle obduceras och sedan ha minnesstund efter allt det var klart.
Det känndes väldigt jobbigt att lämna honom bara sådär.
Det som jag idag har ont av är att han fick uppleva sina sista minuter på det viset varför fick han inte dö hos mig jag hade gärna legat med honom på magen tycker det är makabert för både jag och Andreas var väldigt tydliga med hur vi ville ha det jag ville ha honnom hos mig direkt. Hade de lagt han i kylen när han fortfarande levde'??? Antar att han dog ganska omgående men ändå. De tabletterna man får dagarna innan som ska avbryta allt dödar inte bebisen utan de förbereder bara kroppen på en förlossning har jag förstått nu. Mår fortfarande väldigt dåligt utav detta. På kvällen innan jag åkte hem kom det in en sköterska och bad om ursäkt för att det blev så här men att de har blivit lite avtrubbade då vissa gör detta av olika själ vissa passar det inte in just då och andra av samma skäl som oss så det var svårt att anpassa sig i mellan.
Obduktionen visade att han hade jätte mycket fel stora hål i hjärtat endast en njure och den var väldigt liten och bråcket på magen visade sig vara en bit av levern som låg i! och tarmarna var helt fel om de låg upp och ner. Så den här lilla gossen hade dött så småningom. Det känns skönt att man lät honom gå.
Så natten igår var det mycket tankar som gick även under dagen.
Jag har fått mycket stöd av nära och kära smatidigt så vet jag att många har haft svårt att dela och förstå min sorg. Jag har fått mycket stöd av Maria Andersson som var helt underbar och tog kontakt med mig. Hon hade själv mist sin lilla Agnes och vi har pratat och gråtit mycket ihop. Sen har jag haft kontakt med ängla mammor över internet vilket gett mig mycket stöd.
Minnesstunden var väldigt fin barnen lade ner bilder och teckningar Elvira hade skrivit en dikt ja det känns som att han verkligen fick veta att han var älskad. Min pappa hämtade även honom på kreatoriet sedan och körde honom till kyrkan där han nu ligger i minneslunden. Tror att han tyckte det känndes skönt att få hämta sitt barnbarn och lämna över.
Lägger in dikten han hade i sin dödsannons
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta att slå.
Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.
...
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.
jag finns inte bland er,
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så!
Kommentarer
Postat av: maria andersson
Ååååh.....nu gråter jag ju....igen....
Du är helt fantastisk och så även din Andreas.
Förstår sorgen och frustrationen som du har nu när du tänker på det och det finns inga ord som kan rätta till det som har hänt mer än att han har de finaste föräldrarna som ett barn kan önska sig och han kände kärleken så länge som hans hjärta slog och jag är övertygad om att han känner det fortfarande och vakar över sina syskon, stora som små...
Kram älskade vännen!!
Trackback
