Supermamsen

Ja som vanligt går det långt i mellan jag skriver. Skriver från mobilen så ni får ha överseende. Vet ej riktigt vad jag skriva känns som allt jag skriver blir så himla bittert! Sedan är jag inte en sådan som uppdaterar hela min vardag varje dag. Utan det får väl vara så att jag kan spy ut lite elände för att lätta på det som tynger och blir det för bittert och tråkigt att läsa så behöver man inte göra det. I morse skrek killarna och ville upp före kl 5! Jag håller på att gå sönder känns det som . jag är så trött är kroniskt svullen under ögonen och har fått som påsar:( Min äldsta flicka har även förvandlats till ett monster det senaste samt att de andra flickorna har sina trottsar och viljor. Jag förstår föräldrar som sticker iväg när de inte orkar. Det har jag också lust med men man gör det ju såklart inte:) Jag är glad att jag har jobbet och hur sjukt det än låter så innebär arbetet ändå tid för återhämtning. Kuratorn från habiliteringen ringde mig här om dagen och de kommer hit till veckan vilket är välbehövligt. Både jag och mannen står och gräver i en grop som vi måste få hjälp ur. Tur vi har varandra men känns ändå som man behöver ett spark i rätt riktning och vilket tänk vi ska ha. Känns som om vi fortfarande går och hoppas på en vanlig utveclingsförsening (hoppet) trotts att vi fått sagt till oss att pojkarna kommer vara speciella. Svårt att ta in. Jag har allt livet borde vara bekymmers fritt men åh vad tungt det är. Vi kan inte gå ut och grilla korv i snön inte komma iväg vi är låsta i vårt hem iaf om man är en ensam vuxen. Detta drabbar flickorna jag är ledsen för deras skull att det blivit så här. Samtidigt vill jag inte byta ut detta med något annat älskar ju min familj och vi får kämpa ett tag till . Ta all hjälp vi kan få och erbjuds. Allt ordnar sig tillslut det gör det.