Skrivet av en annan mamma. Älskar beskrivningen av grusvägen det känns så klockrent :)
Barn med särskilda behov…
Ja du Oliver, jag smakar på ordet… har länge försökt förneka att du tillhör den skaran, har hållit andan under vattnet och hoppats på att det ska vara annorlunda när jag kommer upp till ytan igen, men ingenting händer.
Du gör framsteg, inte tal om annat men de kommer i små små steg när jag helst vill se dig ta sjumilakliv som du så väl behöver för att hänga med dina kompisar.
Jag börjar så smått inse att din framtid kanske kommer se lite annorlunda ut än för dina bröder. Du är ingen idrottskille och kommer troligtvis aldrig bli, men just nu är jag bara tacksam för det ska du veta, det är tillräckligt mycket med en hockeykille i familjen.
Du är ju mer en Komtek kille, heller hur? Där du kan sitta och greja och klura utan massa press och krav.
Kanske kan vi skratta åt det här när du blir stor, min oro över din framtid mm, kanske inte… det spelar egentligen ingen roll vilket så länge du finns hos oss och mår bra. Det vi nu måste inrikta oss på är att du ska ta dig igenom skolan med den glädje (som är ditt signum) och så smärtfritt som möjligt.
Var på möte i skolan i torsdags och pratade om din framtid. De pratar om att göra en utredning för att se om skolformen passar dig eller om du behöver gå i sk särskola. Detta innebär inte att du behöver byta skola, bara att du får jobba mot andra mål, men än så länge vet vi inte alls hur det blir utan kan bara vänta och se.
Mina tårar rinner efter dessa möten, men jag vet samtidigt att allt som sägs och görs är för att du ska ha det så bra det bara går, klara skolan och vara lycklig. Och för oss är det egentligen allt som räknas.
Jag ser din framtid som en krokig grusväg. Den går parallellt med motorvägen där dina bröder rusar fram i 110 km/h men innebär inte på något sätt att den skulle vara sämre, kanske t om tvärtom. Målet är detsamma men hastigheten är lägre och du hinner uppleva så mycket mera! Den lägre hastigheten passar dig (du går ju aldrig särskilt fort när vi är ute, heller hur? Däremot är du bra på att gå länge om du bara har roligt)
På din väg hinner du stanna och se skönheten i det som händer på sidan om, du kan känna lukten av nyslaget hö på åkrarna, hinner stanna och titta på rådjuret som passerar över vägen (som dina bröder troligtvis skulle köra över eller bara ana i ögonvrån). På din väg kommer du troligtvis också möta många flera människor som vill dig väl och som stöttar dig i allt du gör än vad dina bröder någonsin kommer göra (tyvärr måste jag säga för det borde vara alls rätt).
En annan sak som är bra med mindre grusvägar är att här kan man röra sig fritt. Vår hund Leia behöver inte vara kopplad och vi alla kan gå mitt i vägen eller zick zack utan att riskera bli överkörda! Den friheten har man definitivt inte på motorvägen, där måste alla hålla sig på ”sin” sida och inte sticka ut för då kan nån arg medtrafikant bli tokarg och skrika dumma saker.
Jag tror ju som sagt att det finns en mening med allt och är så glad att vi fick just dig, med speciella behov. Du har öppnat upp en värld som vi knappt visste existerade, en värld man normalt inte kommer i kontakt med om man har barn på ”motorvägen”. Tack vare dig har vi också fått kliva av motorvägen, tagit din hand och tillsammans börjat gå på den grusiga, krokiga vägen.
Vi har lärt oss se saker från en annan sida, börjat tänka mera kreativt för att hitta lösningar på problem som vi stöter på efter vägen, lösningar som vi inte skulle ha tänkt på om inte du funnits i våra liv! En grusväg kan ju innehålla många överraskningar, både roliga och tråkiga.
Stora vattenpölar att leka i eller tjällossning eller vattensamlingar som gör att man måste ta en ny väg för att komma framåt. Vi kanske får gå i diket för att ta oss förbi, eller lägga granruskor över de största vattensamlingarna och försiktigt balansera oss över, men det kommer gå, måste gå, vi klurar ut lösningar allt eftersom!
Tack, älskade älskade Oliver för att du finns och berikar våra liv så oerhört! Du lyser upp var du än kommer och ingen går oberörd efter ett möte med dig! Ta nu min hand, älskade barn, så fortsätter vi på grusvägen, jag ser en krök lite längre fram och undrar vad som finns bakom…kanske en sjö? Eller ett högt berg? Är det en sjö får vi simma, ett berg får vi klättra, men det spelar ingen roll vad som finns där bakom för tillsammans klarar vi allt!
Ja du Oliver, jag smakar på ordet… har länge försökt förneka att du tillhör den skaran, har hållit andan under vattnet och hoppats på att det ska vara annorlunda när jag kommer upp till ytan igen, men ingenting händer.
Du gör framsteg, inte tal om annat men de kommer i små små steg när jag helst vill se dig ta sjumilakliv som du så väl behöver för att hänga med dina kompisar.
Jag börjar så smått inse att din framtid kanske kommer se lite annorlunda ut än för dina bröder. Du är ingen idrottskille och kommer troligtvis aldrig bli, men just nu är jag bara tacksam för det ska du veta, det är tillräckligt mycket med en hockeykille i familjen.
Du är ju mer en Komtek kille, heller hur? Där du kan sitta och greja och klura utan massa press och krav.
Kanske kan vi skratta åt det här när du blir stor, min oro över din framtid mm, kanske inte… det spelar egentligen ingen roll vilket så länge du finns hos oss och mår bra. Det vi nu måste inrikta oss på är att du ska ta dig igenom skolan med den glädje (som är ditt signum) och så smärtfritt som möjligt.
Var på möte i skolan i torsdags och pratade om din framtid. De pratar om att göra en utredning för att se om skolformen passar dig eller om du behöver gå i sk särskola. Detta innebär inte att du behöver byta skola, bara att du får jobba mot andra mål, men än så länge vet vi inte alls hur det blir utan kan bara vänta och se.
Mina tårar rinner efter dessa möten, men jag vet samtidigt att allt som sägs och görs är för att du ska ha det så bra det bara går, klara skolan och vara lycklig. Och för oss är det egentligen allt som räknas.
Jag ser din framtid som en krokig grusväg. Den går parallellt med motorvägen där dina bröder rusar fram i 110 km/h men innebär inte på något sätt att den skulle vara sämre, kanske t om tvärtom. Målet är detsamma men hastigheten är lägre och du hinner uppleva så mycket mera! Den lägre hastigheten passar dig (du går ju aldrig särskilt fort när vi är ute, heller hur? Däremot är du bra på att gå länge om du bara har roligt)
På din väg hinner du stanna och se skönheten i det som händer på sidan om, du kan känna lukten av nyslaget hö på åkrarna, hinner stanna och titta på rådjuret som passerar över vägen (som dina bröder troligtvis skulle köra över eller bara ana i ögonvrån). På din väg kommer du troligtvis också möta många flera människor som vill dig väl och som stöttar dig i allt du gör än vad dina bröder någonsin kommer göra (tyvärr måste jag säga för det borde vara alls rätt).
En annan sak som är bra med mindre grusvägar är att här kan man röra sig fritt. Vår hund Leia behöver inte vara kopplad och vi alla kan gå mitt i vägen eller zick zack utan att riskera bli överkörda! Den friheten har man definitivt inte på motorvägen, där måste alla hålla sig på ”sin” sida och inte sticka ut för då kan nån arg medtrafikant bli tokarg och skrika dumma saker.
Jag tror ju som sagt att det finns en mening med allt och är så glad att vi fick just dig, med speciella behov. Du har öppnat upp en värld som vi knappt visste existerade, en värld man normalt inte kommer i kontakt med om man har barn på ”motorvägen”. Tack vare dig har vi också fått kliva av motorvägen, tagit din hand och tillsammans börjat gå på den grusiga, krokiga vägen.
Vi har lärt oss se saker från en annan sida, börjat tänka mera kreativt för att hitta lösningar på problem som vi stöter på efter vägen, lösningar som vi inte skulle ha tänkt på om inte du funnits i våra liv! En grusväg kan ju innehålla många överraskningar, både roliga och tråkiga.
Stora vattenpölar att leka i eller tjällossning eller vattensamlingar som gör att man måste ta en ny väg för att komma framåt. Vi kanske får gå i diket för att ta oss förbi, eller lägga granruskor över de största vattensamlingarna och försiktigt balansera oss över, men det kommer gå, måste gå, vi klurar ut lösningar allt eftersom!
Tack, älskade älskade Oliver för att du finns och berikar våra liv så oerhört! Du lyser upp var du än kommer och ingen går oberörd efter ett möte med dig! Ta nu min hand, älskade barn, så fortsätter vi på grusvägen, jag ser en krök lite längre fram och undrar vad som finns bakom…kanske en sjö? Eller ett högt berg? Är det en sjö får vi simma, ett berg får vi klättra, men det spelar ingen roll vad som finns där bakom för tillsammans klarar vi allt!
