Supermamsen

Glömde ju totalt bort att tala om att vi var till Minneslunden i all hast under Lördagen och tände ljus hos våran lilla Wilmer. Vi åkte hela familjen ut till honom och hjälptes åt att ställa i ordning hans lykta och tände lite ljus. Faror och farfar hade vart där tidigare och lagt ut ett fint hjärta med ljung i. Jag har även en lillasyster själv som ligger i samma minneslund som våran lilla gosse så vi var där för henne också såklart.

Det är konstigt att det fortfarande kan göra så ont i hjärtat trotts att det snart är 4 år sedan han lämnade oss. Jag ältar inte och hade det inte hänt så kanske jag inte haft Vilda idag hos mig vilket jag inte skulle kunna vara utan. Men det gör så ont och känns så fel. Det faktiskt inte en dag då man inte tänker på det. Det är ju lättare nu man blir inte ledsen på samma vis utan man kan prata om det. Men vissa dagar kommer det ifatt mig och då bara gråter jag och är arg för att ett litet barn ska behöva dö. Men har samtidigt tänkt att det ibland finns en mening med allt som faktiskt händer runt oss. Många säger att man går igenom saker för att bli starkare att det är sånt som ska hända för att bygga upp en som människa. Men va fan tycker inte man fått göra annat än att ta sig igenom kriser! Varför ska bara vissa få gå igenom jobbiga saker jämt medans andra glider igenom på banan skal? Men alla har vi nog det jobbigt nån gång i livet.Jag vet att många har svårt att dela den sorgen vi fick gå igenom den gången men jag är nog  den svaga typen. Att jag fått fler barn innebär inte att han försvinner han är ju fortfarande en del av vår familj. Han fanns och jag kännde honom jag höll i honom vi bäddade ner han i kistan tillsammans med systrarna och han kommer alltid vara en del av oss.

Det känndes väldigt jobbigt när man vart där att gå igen att man lämnar honnom ensam ute i kylan så därför orkar jag inte vara där så mycket trotts att det känns skönt när man vart där på ett sätt.

Efter vi var hos honnom tog vi en liten promenad på kyrkogården, vi hälsade på min mormor och morfars grav. Andreas tyckte att vi skulle gå in i kyrkan och tända små ljus ett för varje barn i familjen så det gjorde vi, det var riktig mysig mini utflykt för hela familjen pojkarna tittade med stora ögon och var nöjda hela tiden. Vi är inte religösa på det viset men det var skönt att bara gå runt där.

Vi åkte sedan hem och hade myskväll tillsammans och jag och maken kramades lite extra den kvällen. Han har väldigt dåligt samvete för att han inte orkat vara där så mycket men han tyckte det var skönt att ha vart där. Hörde att han viskade- Min lilla pojke när vi lämnade minneslunden :(

Barnen är det allra käraste vi har och vi ser varje barn som en stor gåva trotts att man vissa dagr vill lägga ut dem på blocket ;) :D Men hos oss komer det alltid fattas ett barn

Lägger in en lite bild från kvällen.