Supermamsen

Ja detta inlägg kommer återigen handla om våra pojkar (SOM VANLIGT) men det kretsar ju kring dem hela tiden oron.

Det har hänt lite sedan sist och får berätta en del om det idag.

Har ju det sista kännt mig nere även maken såklart då det är mycket jobb med pojkarna. Dagarna löper på med gnäll och missnöje för det mesta men vi får ju givetvis också mycket glädje och kärlek tillbaka.

Jag har det sista kännt att jag faktiskt inte har något liv just nu dagarna löper på som ett schema allt är planering vi har svårt att få in tid till de övriga barnen vilket gör otroligt ont då jag behöver få vara bara med dom också.

Varje dag börjar kl 05 fram till kl 22 pojkarna har börjat masa mycket på nätterna och sover sammanlagt 1 timme per dag vilket gör att man börjar känna sig koko i huvudet då det mellan mest är missnöje och gnäll.

För ett tag sedan ringde jag BVC och sa precis vad jag kännde det var då de drog igång utredningen snabbare men satidigt blev jag erbjuden hjälp från BVC egna kurator vilket jag tacksamt tagit emot.


Vi träffades själva för 2 veckor sedan där jag fick ur mig en hel del och vi bestämmde att hon skulle komma hem till oss för att hjälpa mig genom att se om jag gör rätt eller fel hur jag ska kunna tillgodose deras behov på ett annat sätt?

Så igår kom hon hem och jag fick en del klarhet i det mesta jag ka inte göra mer än det jag gör redan, Hon tyckte också att jag skulle låta dem ligga och skrika en stund då det inte går nöd på dem alltså hon menar att skalar jag potatis eller är på toa så ska jag ta den tiden som behöv för att lägga på det innan jag tar dem. Det skriker väldigt högt och är ofta otröstliga när det ska tröstas så det är lättare sagt än gjort. När ett barn skricker så ringer det ju en klocka och man är ofta som en raket med att plocka upp dem.

Hon sa också att de är på en nivå som 6-7månaders vilket jag också tycker. De använder mycket bebisrörelser när de ligger på golvet.

Hon sa även till mig att ju tidigare man upptäcker fel ju allvarligare alltså "felen" kvarstår oftast och följer barnen hela livet. Mina barn kommer säkert kunna gå springa och prata men de kanske är på 3årings nivå när de jämngamla är 7år osv.

Även fall hon inte var läkare så har hon jobbat mycket på habilitering av funktionshindrade barn och hon såg det jag sett också.

Hon tycket jag skulle sjukskriva mig för att få Andreas att vara hemma då hon såg hur pojkarna var det var svårt att ha ett samtal då pojkarna skrek om vartannat och jag fick turas om att trösta dem. Vi pratade också om att det känns som en sorg att man faktiskt mist något. Det blev inte riktigt som vi trott även fall vi inte är människorna som tar något som helst för givet. Finns alltid dem som har det värre men tycker faktiskt vi fått ta mycket genom åren kanske är vi utvalda på någotvis. Antar att man får dessa barn för att man kanske klarar av dem ja att man är unik och får "äran" att ta hand om dessa barn???

Sjukskriveningen var mest för att vi skulle kunna hanka oss fram till Augusti då pojkarna ska börja dagis. Om jag inte talat om det tidigare så är de beviljade resurs sen på dagis. Jag hoppas bara att det är viss utvald personal som ska ansvara för pojkarna så det inte är 7 olika personal.

egentligen skulle en dagmamma behövas men hon sa att den dagmamman skulle bara kunna ha de 2 efetrsom de är krävande samt ett bra tålamod. Men jag tror aldrig kommunen skulle anställa dagmamma bara för dem.

Ja vi får se vad som händer och vad läkarana säger och jag lever ändå på hoppet att de en dag kanske kommer ikapp sina jämngamla men det får vi helt enkelt vänta med och se. Annars så ACCEPTERAR jag att det är som det är oavsett. Mina barn är det finaste jag har oavsett.

ps. finns mycket värre funktionshinder och handikapp... vi är trotts allt lyckligt lottade ändå!